Cowboy up in Montana

Cowboy up in Montana, bland hästar, kor, skallerormar och poeter.

”Whisky is for drinking, water is for fighting” – ett talesätt i Montana som vi fick oss till livs av den 13-årige sonen Jacob på Diamond T-Bar Ranch i södra Montana. Komiskt ur en trettonårings mun, men det beskriver den bistra verkligheten för lantbrukare och boskapsskötare i nordvästra USA.

-Här i Montana handlar allting om vatten, säger Jacobs far, Ron Goddard, 57.

Ron äger ranchen tillsammans med sin hustru Kathleen och deras tre barn. Jason, 20 Jolee, 17 och Jacob. Ranchen ligger i södra Montana mellan Bridger och Red Lodge. Vi har kommit dit för att förverkliga en gammal dröm - att rida tillsammans med riktig cowboys i västernmiljö. Vi valde bort de turistanpassade s.k. dude-ranches för att få en realistisk bild av boskapsskötseln i dagen Montana. Med hjälp av den norsk-kanadensiske pastorn och cowboyen Terje Ness hittade vi familjen Goddard som delade sitt hem och sitt liv med oss under någon vecka.

Under vår färd norrut från Denver, Colorado, genom Wyoming, breder ett från barndomens matinéfilmer välbekant landskap ut sig. I väster Klippiga bergens snöklädda toppar och däremellan ett månlandskap av osannolikt formade klippor. Trafiken är gles, Wyoming är USA minst befolkade delstat. Värmen är tryckande, uppåt 40 C. men de många varningsskyltarna, där vi uppmanas att vända åter mot närmaste stad vid blinkande ljus, vittnar om att klimatet kan vara betydligt bistrare än vad det är dessa heta julidagar.

-här regnar ingenting mellan maj och september, säger Ron, vi är helt beroende av konstbevattning och av den bevattningskanal uppe i bergen som mina företrädare grävde i slutet av 1800-talet. Vi grannar delar på bevattningskanalen som nödtorftigt försörjer oss med vatten.

Eftersom höjdskillnaderna är stora, har vi anlagt ett turbindrivet kraftverk som försörjer de kringliggande gårdarna med el. Utöver arbetet med korna är det Rons uppgift att sköta kraftverket. Med hjälp av konstbevattningen på sammanlagt 600 acres kan Ron få hö till djuren under vintern.

T-bar Ranch är c:a 6500 acres (ung. lika många tunnland). Höjdskillnaden är c:a 600 meter mellan den högsta och lägsta punkten. På ranchen finns f.n. 1200 nötkreatur av rasen svart Angus, kor och kalvar, en tjur på c:a 30 kor. På det karga betet krävs 40-50 acres för att föda en ko, berättar Ron. Det betyder ett ständigt arbete med att flytta hjorden när ett område blivit för hårt betat.

-korna är inte mina, säger Ron. Jag sköter boskapen under två år för ägaren som därefter förser mig med nya djur. Jag lånar ut min mark och mitt arbete mot ersättning.

Ron berättar att det blir ett visst svinn. I den starkt kuperade terrängen lurar många faror, det finns en del mindre rovdjur som kan ta en och annan kalv, men den största faran är att djuren fastnar i de uttorkade vattendragen som är rena kvicksanden. I Rons avtal med djurägaren är det acceptabelt med en förlust på en procent under perioden, blir det mer, minskar hans ersättning.

Redan första dagen, när vi red ut med Ron, ungdomarna och den på ranchen boende Jack, för att flytta de 1200 djuren till bättre bete, blev vi varse att det inte bara var korna som levde farligt. När så många djur lär i rörelse, uppstår ett öronbedövande oljud. Råmandet från kor och kalvar som skiljts åt dränker alla andra ljud. Det enda som gick att urskilja över detta dån var knallarna från Rons piska. Det dröjde länge innan Ron upptäckte att Jack var borta. Vi amatörer upptäckte skam till sägandes ingenting förrän Ron och Jack någon timma senare återförenades med oss. Jack och hans häst i en skepnad påminnande om en ryttarstaty i lera.

Ron hade hittat honom med häst och allt kämpandes för sitt liv i ett halvt uttorkat dike och lyckades hjälpa honom upp. Trots den uppenbara faran Jack svävat i var händelsen inte föremål för några ytterligare diskussioner. Mot kvällen upptäckte vi också en ko som kämpade för sitt liv i ett annat uttorkat dike. Vi (läs Ron och Jake) fick upp den utmattade kon i sista stund.

Andra faror som lurar på markerna är de talrika skallerormarna. Ron och Jake avlivade rutinerat med piska eller lasso de exemplar vi stötte på. Enligt Ron dör man normalt inte av ett skallerormsbett, men snabb läkarvård är av nöden - kanske lättare sagt än gjort när man befinner sig tre timmars ritt från ranchen – och många miles på dammiga grusvägar till närmaste samhälle.

Trots det hårda arbetet på ranchen ger man sig tid till att koppla av och umgås med besökande vänner och släktingar. Under vår vistelse hos familjen Goddard var det en strid ström av besökare. Hovslagare, konsulter från ranchägarorganisationen, grannar och släktingar, kom och gick. Ibland stannade de dagar. Det alla hade gemensamt var intresset för hästar och det dröjde sällan mer än några minuter innan samtalen växlade över för att handla om allas gemensamma intresse, hästar. På ranchen finns ett femtiotal hästar. När jag frågar Ron om han använder alla dessa hästar, skrattar han och skakar på huvudet. -nej, jag har dem som hobby. Vi behöver förstås en del hästar, men det är ett sätt att leva, hittar man en bra häst är det svårt att låta bli att köpa den. Om man inte vill ha den sedan, går det ju alltid att sälja den… fast det låter inte som om Ron riktigt menar det där sista…Hustrun Kathleen ler stilla i bakgrunden.

De stora avstånden och det glesa befolkningsunderlaget i de norra delstaterna gör att skolgången för barnen blir något annorlunda än vad vi är vana vid. Kathleen berättar att hon har tillstånd att själv undervisa yngste sonen Jake. Det är c:a 1 miljon barn i USA som får den här typen av hemundervisning, inte helt okontroversiellt enligt Kathleen, men det fungerar bra. Kathleen antyder att det bakom beslutet att ge Jake hemundervisning, ligger ett missnöje med ”public school” och deras begränsningar när det gäller t.ex. religionsundervisning. Jake ger i alla fall intryck av att vara en väl påläst 13-åring och han finner stort nöje i att undervisa oss om det som är hans stora intressen, hästar, boskap, jakt och fiske. Han demonstrerar gärna sina färdigheter med lassot och roar sig ständigt med att med lassot gården olika husdjur, getter, hundar och katter. Inte ens Kathleens påfåglar går säkra.
-var rädd om påfåglarna uppmanar mamma Kathleen. Hon berättar för oss att de är viktiga på gården eftersom de håller efter skallerormarna.
-vi skaffade dem häromåret när jag hittade en skallerorm framför trappan.

Ovannämnde Jack Blankenship, ”Spur-track Jack”, är värd några rader. Om det fortfarande finns några ”äkta”cowboys i Västern, är Jack en sådan. Född i crowindianernas reservat i norra Montana för drygt femtio år sedan, har han arbetat som cowboy hela sitt liv. Sedan några år bor han hos familjen Goddard och hjälper till med den ”cowfighting” som Ron annars sköter själv. Jack är också konsthantverkare och smider sporrar och stångbett till beställare med särskilda krav. Han är också hästhandlare, auktionsutropare och – poet. Han har gett ut en diktsamling om sin uppväxt och sitt liv som arbetande cowboy - ”The unreadable writings of Spur-track Jack”, en titel som inte alls täcker innehållet, det är dikter fjärran från det pekoral som man möjligen hade väntat sig. Han förmedlar i sina dikter kärleken till de fria vidderna, kamratskapet mellan kofösarna, deras sorger och glädjeämnen och vemodet för det egendomslösa livet som cowboy. Jack pratar inte gärna om sig själv men i förordet till hans bok berättar han att han fick tillnamnet ”Spur-track” av en uppdragsgivare som gett honom i uppdrag att rida en häst som ideligen kastade av honom. Under luftfärden uppstod spår i sadeln efter sporrarna.
Så här diktar han om detta:

”SPUR-TRACK JACK
You must wonder why they call me Spur-track,
a handle oh so rare.
Is it from rakin´ them bronco ponies,
as they blow way high in the air?

Oh how I wish it were, yessire,
for I´d no longer play the part of a clown.
But, actually it´s from the marks left in my saddle seat,
when them ponies pitch me down. “
Skulle man träffa Jack utanför den här miljön, är inte cowboy det yrke man skulle gissa på. Till häst påminner han om en beriden Buddha, men rör sig kvickt och rider som vi bara kan drömma om. Han är vänligheten personifierad, tillbringar många timmar med oss, tar oss med på hästauktion i Wyoming, tipsar oss om vad vi skall köpa med oss för utrustning hem, delar med sig av sina synpunkter kunskaper och erfarenheter om vårt gemensamma intresse - hästar. Jack imponerade också med sitt fotografiska minne. Han kunde ordagrant återge för familjen Goddard sådant som vi tidigare under dagen berättat för honom om svenska förhållanden.

När vi så småningom lämnar T-bar Ranch, familjen Goddard och Jack får vi med oss restips som gör att även de veckor vi tillbringringar på egen hand i nordvästra USA blir minnesvärda.
Som avslutning kommer ytterligare en läsövning i cowboylyrik, signerad ”Spur-track Jack”. Diktsamlingen finns att köpa på nätet.

Would You Mind

“Goin´visitin´is a favorite of mine
For I like to see how my friends are doin´
It´s a surenuf bet, that when I show up´,
For hours, the fat we´ll be chewin´

But, there is one thing, that´ll dampen my sport,
It happens with a friend or three.
Is when I arrive
They think I´m a gift from God,
A hired man for free.

You see, we just get us a good gab goin´
When those fateful words proceed.
My friend says, “Let take us a walk,
´cause I got a few calves to feed.”

Halfway to the barn, he drops the bomb,
“Oh yea, and I got som to process, please.
You´re used to doin´three thousand head,
So my bunch of fifty, will be a breeze.”

I try to plead the fifth, I´m making excues.
Tell him that I´m wearing´my best clothes
But he ain´t hearin´ as he points to some calves,
and says “ I need theese, them, and those.”

I´m fixing to bow up, so I start chewing on
My tounge, like an ol´ cow would her cud
When done though, I near explode,
for I´m covered with manure, slobbers and blood.

But I hold my peace for the way I was raised,
In friendship there are dues to pay.
So this guy not knowing, gives me another job,
tellin me to “Scatter twenty bales of hay.”

Next, he wants to heifer a waterbelly,
Until I convince him I don´t know how.
Then members, “There´s a colt to ride,
so if it ain´t a bind, would I mind milking his cow?”

This leaves me sittin´ there stewing and fumin´,
With my head stuck in that Holstein´s flank
When all of a sudden, laughter overtakes me,
for I´m thinkin´on a devilish prank.

Oh, how I wished, I owned a ranch,
That´d run a few head of cows, with any kinda luck.
I´d buy some fryin´ chickens, and everytime my friends visited,
I´cut him some out to pluck. “

(dikterna återgivna med tillstånd av Jack Blankenship)

Tommy Eliasson